Rörviftande utan blodutgytelse

juni 16, 2014 3:06 e m

20140616-151158-54718959.jpgMed bara tre månader kvar till valet ser det ut att bli maktskifte i Stockholms landsting och stadshus. Nyfikenheten är därför stor på Socialdemokraterna och våra två främsta företrädare Karin Wanngård och Helene Hellmark Knutsson. 

Därför var vi inbjudna att delta i ett panelsamtal på ett frukostmöte hos KREAB.  Själv fick jag representera den lilla skaran av socialdemokrater som redan idag har makt. En skara som jag hoppas växer rejält i september.

Moderatorn, tidigare borgarråd Mikael Söderlund, inledde och konstaterade att utvecklingen i världen går mot ett ökat fokus på de stora städerna. Vilket är logiskt med tanke på den ökade urbaniseringen och rörligheten, nationalstaten blir allt mindre intressant i politiska sammanhang. I Sverige ser vi dessutom hur Stockholms betydelse som tillväxtmotor ökar och en allt större andel av landets väljare bor här. Det ökar naturligt det politiska fokuset på huvudstadsområdet.

Stockholms står inför stora utmaningar, framförallt på välfärdssidan. Det nationella skolmisslyckandet blir ännu tydligare i Stockholm där segregationen är större än i andra del av landet, vilket påverkar skolresultaten. I landstinget har vårdvalets utformnings lett fram till en sjukvård som inte längre levererar efter behov. Köerna, bland annat till BB ökar. Det blir tydligt att både Helene och Karin har stora utmaningar framför sig. Men båda är tydliga med sin vilja att skapa långsiktiga lösningar, gärna brett över blockgränserna. Så arbetar vi idag i Sundbyberg, vilket fungerar alldeles utmärkt.

Ett område där det blocköverskridande samarbetet borde vara en självklarhet är infrastrukturfrågorna. Uppgörelsen kring tunnelbana, vägsatsningar och hur dessa ska finansieras borde lyftas över partipolitiken. För att skapa långsiktiga stabila överenskommelser. Det har gjorts förr och borde göras igen.

Efter en eftermiddag med framåtsyftande diskussioner tillsammans med den lokala valledningen avslutade jag dagen med ViPR på SATS. ViPR är i korta drag ett träningspass som går ut på att träna styrka och rörlighet i hela kroppen.  Det görs med hjälp av ett färgat rör i gummi som väger några kilon. Allt görs i takt till musik, med en entusiastisk ledare som påhejare. Lite svårare än vad det låter. Framförallt när man ska vifta med röret utan att slå ned sina närmsta grannar. Den tuffaste utmaningen är när alla ska röra sig i sidled och avsluta med att vifta runt med röret, först åt ena och sedan åt andra hållet. Människans överlevnadsinstinkt leder dock snabbt till att de med lite sämre balanssinne och koll på röret får den yta som behövs för att ingen blodutgytelse ska uppstå.

Passet gick bra. Speciellt med tanke på att det var andra gången jag tränade ViPR. Kan konstatera att en liten bieffekt är träningsvärk i rumpan. Som gjort hela helgen till ett smärre helvete, en normal helg innehåller mer sittande än vad man kan tro.