Det går om man vill

Publicerat den 15 februari, 2016

PGENDE~1För några veckor sedan pratade jag med Annika Billström, ordförande i Stockholms kommunstyrelse 2002-2006 ni vet. Redan på hennes tid rådde det bostadsbrist, men med ambitiösa 20K (20 000 nya bostäder) togs krafttag för att få igång byggandet. Många skakade på huvudet åt ambitionen, men hon lyckades. Sedan dess har bostadskrisen förvärrats flera gånger om, idag beräknas bristen vara 700 000 bostäder de kommande tio åren. 

Idag är bostadskrisen inte bara ett storstadsproblem, utan det råder brist i en klar majoritet av Sveriges kommuner, samtidigt som behoven ser väldigt olika ut från region till region. Även problembilderna skiljer sig åt, i många delar av landet finns en stark vilja bland politiker och tjänstemän att bygga men det saknas intressenter. I Stockholmsregionen är tyvärr problemet det motsatta.

För att öka incitamenten för fler kommuner att börja bygga genomfördes Sverigeförhandlingarna under förra mandatperioden, där Stockholmskommuner blev lovade tunnelbana i utbyte mot nya bostäder. Förhandlingarna var lyckade och ledde bland annat fram till en överenskommelse om att bygga ut blå linjen norr och söder om staden, till Järfälla och Nacka.

I Sundbyberg var alla gruppledare överens om att till förhandlingen skicka in markägaren Vasakronans utredning om Kymlinge, men med ett tydligt missiv om att det saknades politisk majoritet för att bygga i Kymlinge. I grunden är problemet att Socialdemokraterna är ensamma om åsikten att området närmast Kymlingelänken kan utvecklas för arbets- och bostadsändamål, även fast Moderaterna öppnade dörren på glänt. Jag träffade dock Vasakronan vid några tillfällen, tillsammans med dåvarande oppositionsråd Mikael T Eriksson (M) för att, förutsättningslöst, prata om lösningar. Det var naturligt för mig som Kommunstyrelsens ordförande att prata med oppositionen i en sådan viktig fråga, och det rörde sig naturligtvis aldrig om förhandlingar eftersom överenskommelsen fanns, utan om just förutsättningslösa samtal. Tyvärr smälldes dörren igen efter att M gjorde upp med fem3 MP och L om att till KF lägga fram ett förslag om att istället utöka befintligt naturreservat, som med stöd av SD fick majoritet i kommunfullmäktige.

Det ovanstående stycket är krångligt, jag vet, men det är viktigt för att förstå låsningen. Den långa meningens korta buskap är egentligen: Vi i S har velat utveckla utvalda delar i Kymlinge från dag ett, men för att få ihop ett hållbart styre av kommunen fick vi lägga oss i frågan. I sak har vi haft samma ståndpunkt hela tiden, och det har aldrig varit någon hemlighet – varken igår eller idag.

Jag har påpekat det flera gånger – men här kommer det igen – den överenskommelse som tecknades i samband med valet 2014, om att inte röra Kymlinge under mandatperioden, har respekterats. Men när Centerpartiet valde att lämna den tidigare koalitionen och ingå ett nytt samarbete med M och MP var sakskälet ändå Kymlinge.

Sundbybergsexemplet sätter fingret på en av regionens största utmaningar – ledande politikers bristande vilja att bygga. För även fast marknaden finns för att bygga sätter politiker och tjänstemän i alldeles för många fall stopp. Stockholmsregionen är redan idag glest byggt och det är inte brist på gröna ytor – däremot är det en enorm bostadsbrist.

Jag är övertygad om att de som vill bo i de centrala delarna av Stockholm gillar de urbana värden som finns här – god kollektivtrafik, god kommersiell och offentlig service, sådant som hänger ihop med befolkningstäthet. Samtidigt som det är nära till parker och grönområden, bland annat Igelbäckens naturreservat i Solna/Sundbyberg, som är närmare 300 hektar stort. Från Ursvik motionsområde kan du i princip röra dig i naturreservat ända upp till Sigtuna. Mil efter mil av skog och grönska. Utifrån det blir det ännu svårare att förstå det stora motståndet mot bostäder i Kymlinge. Framförallt med tanke på att en majoritet av Sundbybergarna är för bostäder i området enligt en opinionsundersökning som gjordes förra året.

Jag börjar mer och mer dela KTH-professorns Hans Linds åsikt om att kommunernas planmonopol borde luckras upp. Områden som är av stor regional betydelse bör kunna undantas.

Publicerat i: