Ett inlägg om Stefan

Nu är jag sent omsider klar med min kravprofil och har även hittat en person som jag tror är lämplig. Till posten som ordförande i Socialdemokraterna alltså. Det har inte varit lätt, uppdraget är ju det finaste som finns inom svensk arbetarerörelse.

Men lite otippat så tror jag att den som är mest lämpad för ämbetet, är Stefan Löfven. En person som är väl förankrad i Socialdemokraterna men så även i den fackliga rörelsen.

Varför då? Nu behövs någon som kan ena partiet, men som framförallt fokuserar framåt. Som står över de konflikter som idag finns i partiet, även fast de inte är så stora som medierna gärna vill göra gällande. Det är väl självklart att i ett parti med över 100 000 medlemmar, som historiskt samlat mellan 35 – 40 procent av väljarna bakom sig, har olika åsikter i vissa frågor. Skrämmande skulle det vara annars.

Men det framförallt viktiga är politiken. Socialdemokraterna behöver en kraft som finner nya vägar, som är ödmjuk mot de utmaningar som finns, med en tydlig ideologisk kompass som inte är rädd för kontroversiella frågor. Stefan L har ju visat under sin tid som ordförande i Metall att han har den förmågan. Det jag har uppfattat av Löfven är att han är en analytisk, person. Stabil och trygg, som har goda chanser att attrahera en stor grupp av det svenska folket.

Själv har jag en mycket god relation med Stefan. Vi träffades på någon kongress för några år sedan i en soffa och hade ett bra samtal. Han visste inte vem jag var och jag trodde han var en annan än den han var. Vilket lätt blir både pinsamt och uppenbart ju längre samtalet pågår. Dock är Stefan L ett fullblodsproffs och spelade med i samtalet tills det var läge att avbryta. En god och viktig egenskap för en ledare som de närmaste åren kommer träffa fler människor som förväntar sig bli igenkända än vad många av oss träffar under en hel livstid. Kan även lägga till att samtalet var väldigt trevligt, framförallt med tanke på ingångsvärdet.

Vän av ordning kan möjligtvis invända att nu blir det en man till på den tyngsta posten. Det är på flera sätt tråkigt, samtidigt som det är dags även för oss att inse att partiet är så mycket större än ordföranden. Carin Jämtin är ju minst sagt lysande som partisekreterare. Har den stora glädjen att sitta med i Organisationsutredningen som Carin leder. Arbetet leds med stor ödmjukhet av partisekreteraren, som är lyssnande, nyfiken och samtidigt modig. Viktiga egenskaper för en partisekreterare. Men laguppställningen i stort behöver fler yngre och äldre, fler kvinnor och män, en bredd av bakgrund och erfarenheter. Det som alltid varit vår styrka som parti.

Vissa journalister, läs Mellin i Aftonbladet, gör ett stort nummer av att det saknas nya krafter i Socialdemokraterna. Det är trams. Och ännu ett skäl till att inte köpa tidningen så ofta…

Få andrapartier har så många duktiga människor på tunga positioner som Socialdemokraterna. Både i riksdagen, på landstings- och kommunalnivå. Däremot saknar vi idag ministerposter, vilket är ganska naturligt eftersom Moderaterna innehar regeringsmakten (något som inte uppmärksammats på ett tag..). Det gör det svårt att lyfta fram nya människor som snabbt blir kända. Men om jag blickar ut över min något gubbiga krets av kollegor i Stockholms län så kan jag dock glädja mig åt att det Socialdemokratiska Kommunstyrelseordförandegänget är kvinnligt dominerat (2 av 5 är män) och generellt yngre än vad Moderaternas uppställning är.

Stefan Löfven har många styrkor, liksom en tidigare partiledare, Mona Sahlin. Ordföranden i vår Grundskole- och gymnasienämnden, Marika Lindgren-Åsbrink, påstod att jag utseendemässigt liknade BÅDE Mona Sahlin och Stefan Löfven. En bedrift bara det. Sant eller falskt, det låter jag er avgöra…