Igår samlades Alliansen för sitt stora konvent. Eller valkickoff som det sedermera kallades. Till tonerna av gamla discohits sitthoppade högavlönade politiska tjänstemän och ministrar upp och ner, klappade händerna och hurrade fram allianspartiernas partiledare. Allt detta för att ingjuta mod inför stundande valrörelse. Kändes pinsamt bekant. Senast jag såg något liknande var från Socialdemokraternas valrörelse 2006.

För lika självgoda, okritiska var vi då. Resultatet minns vi, en kraftig valförlust och nödvändiga år i opposition. Lärdomen är, politik handlar om vilja och ambitioner. Om framtiden, inte om historien.

Igår började dessutom alla moderater jag känner peka ut vilka skolor som läggs ned vid ett eventuellt maktskifte. Alla på en gång, precis som instruktionerna från partiet centralt sade.

Istället för att ta till sig kritiken om kvalitetsproblem, övervinster, misslyckade utförsäljningar och avknoppningar så väljer man att stoppa huvudet i sanden och vänder taggarna utåt.

Men att fokusera på motståndarens politik utan ett eget alternativ är sällan en framgångsrik väg. Socialdemokraterna bestämde på vår kongress hur vi ser på frågan om olika driftformer. Efter långa diskussioner blev det ett balanserat och avvägt beslut. Det ska finnas frihet att välja. Det ska finnas alternativ, driftformen ska vara underordnad innehållet. Jakten på vinst får aldrig gå före en hög kvalité. Vi ska ställa tydliga kvalitetskrav, och stärka uppföljningen så vi ser vad vi får för våra skattepengarna.

Precis så det fungerar inom alla välfärdsområden utom just skola och förskola. Bristen på uppföljning och krav leder till avarter, få men ändå, där knäckebröd och vatten serveras för att kunna nå avkastningskraven.

Huvudsyftet med att driva en skola eller förskola oavsett driftsform ska vara att leverera förutsättningar för en bra framtid för våra barn. Tydligare krav, utvecklade pengsystem, ökad insyn och ökad möjlighet till långsiktig planering för kommunerna är några konkreta lösningar för att nå dit.

Men moderaterna väljer en annan väg. Jag har sett det förut, när idéerna tar slut tar man till skrämseln för att mobilisera sina kärnväljare.

När man läser på löpsedlar om miljonbonusar och vinstuttag, samtidigt som skolkoncerner går i konkurs och barn och ungdomar plötsligt står utan skola, har vi ett systemfel. Då måste politiken reagera och ta initiativ. Det har de flesta partier insett.

Ska bli spännande att se vad Moderaternas förslag på lösning blir. Eller är de nöjda med hur det är idag?