Hej – kollikokk

Som uppväxt i Fagersta har skog och natur alltid varit en viktig del av min barndom. Och det är något speciellt med de storslagna skogarna i Bergslagen.

Som liten var vi ofta ute i skog och mark. På hösten skulle det plockas bär och svamp. Timme efter timme, över stockar och sten, gick jakten. Det enda som hördes var vinden som blåste i träden och myggornas surrande (på jakt efter mitt blod). På vintern var det långa skidturer, med korvgrillning, på somrarna badade vi i kalla tjärnar med brunt vatten där vi aldrig såg fötterna. Ibland hade man oturen att få en blodigel på tån.

Mitt intresse för skog och natur började dock falna tidigt. Kanske har det med Skogsmulle att göra. Vårt första möte ger fortfarande rysningar. Det var på en utflykt med förskolan, när en otäck grönklädd gubbe helt plötsligt hoppade fram och skrek ”Hej kollikokk”. Och vad betyder egentligen kollikokk?  

Mitt flera månader långa engagemang i Nykterhetsrörelsens Scoutförbund resulterade inte heller i någon långlivad kärleksaffär till skogen. Däremot lärde jag mig knyta knopar. En kunskap som jag tämligen sällan har nytta av.

Därför känns det lagomt att nu bo i en kommun med Sveriges största naturreservat, räknat till kommunens yta. Där det går att höra fågelkvitter, men med civilisationen alltid inom räck- och synhåll.