Lite lagomt röd nationaldag

2005 blev Sveriges Nationaldag en röd dag.

Och som sig bör har Sundbyberg firat Nationaldagen rejält sedan dess. Det är bland annat dessa stora arrangemang öppna för alla som bidrar till en speciell känsla av samhörighet i staden. Länge delade Moderaterna ut flygblad och kallade arrangemangen för ”Socialdemokratiska skojsigheter”. Men det är svårt att vara emot ”skojsigheter” som lockar 30 000 – 40 000 människor, även som moderat.

Vårt firande är ett av de största i landet. Utan att kungen och drottningen är här. Eller kanske är det förklaringen, att i Sundbyberg är det mer folkligt. Här uppträder artister som lockar olika grupper. I år uppträdde Lill-Babs, Robin Stjernberg, Hoffman Cirkus med Andreas Weise och Oscar Zia på stora scen. Utöver artistuppträdanden finns allt som bör finnas på ett stort firande. Tivoli, ponnyridning, klätterväggar, knallar, lokala artister, matservering och en tältby med traktens lokalpolitiker. Alla delar mer eller mindre välbesökt.

En av de saker jag tycker är särskilt roligt under dagen är när de som blev svenska medborgare året innan uppmärksammas. Det är en enorm glädje bland de som får motta blomma och diplom. Vilket jag förstår, finns det något bättre sätt att bli välkomnad som medborgare än med varma applåder, kramar och med en enorm kärlek från den enorma publiken.

Ett annat hedersuppdrag en dag som denna är att dela ut priset ”Årets Sundbybergare”. I år gick priset till Yvonne Björkman som alltid varit engagerad i tillgänglighetsfrågor. Yvonne är en riktig eldsjäl, som alltid varit en positiv kraft. Hon har varit drivande för det handslag som jag skrev under med den lokala funktionshinderrörelsen förra året. En värdig mottagare av priset.

Som vanligt var det strålande sol hela dagen. Med närmare 40 000 människor på Golfängarna förstår man verkligen vad som menas med vår devis ”Där staden är som bäst”. Trots trängsel så var det lugnt, trevligt och med mycket glädje.