Gemensamt ansvar för bostadspolitiken

Först vill jag konstatera det alla vet: Sverige lider av bostadsbrist. Bostadsbristen drabbar människor och hämmar hela Sveriges ekonomiska tillväxt. I Stockholmsregionen är situationen ohållbar. Om situationen var ohållbar innan så har den senaste tidens flyktingmottagning försvårat läget ytterligare. Att göra breda överenskommelser om migrationspolitiken är bra, nästa område borde vara  bostadspolitiken.

Alla vet. Samtidigt kan konstateras att det alla är överens om, nämligen bygg bort bostadsbristen, inte händer. Självklart beror det på att de enkla svaren på den svenska bostadsmarknadens dysfunktionalitet saknas. Det som är oroväckande är att det sedan länge verkar som att resultatet blir att man inte kan eller vågar göra några större förändringar utan istället fokuserar på marginella justeringar.

Sundbyberg är den kommun i landet som de senaste åren byggt mest räknat per capita. Den årliga tillväxten har varit runt fyra procent och prognoserna visade på fortsatt hög tillväxt. Något som även uppskattades av väljarna, i senaste valet ökade Socialdemokraterna sitt väljarstöd och 7 av 10 medborgare var nöjda med utvecklingen. Men trots det bildades nyligen ett moderatlett styre bestående av fem partier med ambitionen att minska byggandet. Det sätter fingret på en av utmaningarna, det är i grunden inte ett motstånd från medborgarna som är problemet, utan politikerna. Det räcker inte ens att vinna val för att bygga i Sverige. Lösningen på bostadspolitiken kokar därmed ned till politisk vilja och ambition.

Bostadspolitik kräver långsiktighet vilket kräver blocköverskridande beslut. Det finns ingen genväg.

Lärdomar kan dras från andra delar av världen. I Tyskland driver politikerna på för att bygga, vilket också belönas av väljarna. Det är framförallt de två stora partierna som tar det övergripande ansvaret för utvecklingen, något som även borde ske i Sverige. Tillväxt är för viktigt för att tillåtas stoppas av partier som samlar 3-4 procent av väljarna, men som i maktspel tvingar de stora partierna att stoppa anpassa sin politik för att få majoriteter. Alltid finns det någon enstaka röst att vinna på ett att bilda ett naturreservat eller stoppa ett hus i närheten. Det är kortsiktigt och hämmande för Stockholms utveckling.