Kommer bokrisen nu lösas?

Publicerat den 13 januari, 2016

förra veckan 4Så kom den då, den efterlängtade inbjudan till samtal för att få till en bred överenskommelse för att lösa bokrisen. Det var på tiden, bostadsfrågan är för viktig för att förloras i politiskt käbbel i Sveriges riksdag.

Dessutom saknas det enkla lösningar, det har gått alldeles för långt. Under de senaste 20 åren har Sverige haft lägre bostadsbyggande än jämförbara länder, samtidigt som avskaffad fastigshetskatt, ideologiskt drivna ombildningar och låg ränta har bidragit till ett prisrally utan dess like. Prisnivåerna i Stockholm tangerar 100 000 kr/kvadratmeter, det blir därmed allt svårare för allt fler att ens komma in på bostadsmarknaden.

Att regeringen nu tar initiativ är bra, samtalen ska ledas av finansminister Magdalena Andersson och Mehmet Kaplan, vilket visar att man tar frågan på allvar. Jag hoppas att de borgerliga partierna släpper sargen och är beredda att delta konstruktivt i samtalen. En stor öppenhet är av största vikt, allt måste upp på dagordningen. Därför hoppas jag att Mehmet Kaplan blev felciterad när han redan från start stängde dörren för att diskutera fastighetsskatten. Vill man ha breda diskussioner ska man börja med att öppna, inte stänga, dörrar.

20140318-172553.jpgI artikeln fokuserar regeringen på tre områden, både för att öka nybyggnationen och för att öka rörligheten för att bättre nyttja det befintliga beståndet. Det är bra, det räcker inte att bara bygga nytt.

Det första området handlar om att förenkla regelverken. Självklart måste plan- och byggprocessen fortsätta förenklas, men samtidigt har det under lång tid varit lite för enkelt att skylla på regelverken. Inom ramen för befintliga regelverk går det att bygga, det är Sundbyberg ett tydligt exempel på. 2 216 färdigställda bostäder under åren 2010-2015 och de kommande åren 6 – 800 bostäder/år. Det går om man vill, därför är det viktigt att kraven på kommunerna ökar. Återinför bostadsförsörjningsansvaret på kommunerna, belöna de kommuner som bygger och bestraffa dem som inte gör det. Gör det svårare att införa kommunala naturreservat och jag menar att områden som har länsintresse, till exempel Kymlinge, borde kunna undantas från det kommunala planmonopolet.     

Det andra området handlar om att få fler utbildade byggarbetare och öka statens ansvar. Behovet av att stärka konkurrensen lyfts, bland annat genom att underlätta för utländska byggbolag att bygga här. Det är bra, jag kan efter nära sex års bostadsbyggande konstatera att konkurrensen inom byggbranschen, och även på underleverantörssidan, är alldeles för svag. Dessutom väljer de flesta bolag att konkurrera inom samma smala segment, det där marginalerna är som störst.

Att staten ska använda sina bolag för att bygga mer är bra, varför inte bygga upp en statlig allmännyta? Den skulle kunna verka för att komplettera bostadsbeståndet i de moderata kommuner som reat ut de kommunala allmännyttorna.

Det sista området handlar om finansiering och skatter. Att det nu blir en bred diskussion om hur staten på bästa sätt ska kunna stimulera ett kostnadseffektivt byggande är bra. Ska bristen på billiga bostäder lösas krävs någon form av statlig finansiering. Frågan är bara hur en sådan modell ska kunna utformas för att nå resultat. I den diskussionen måste skattefrågan ingå. Jag blir därför förvånad att man väljer att redan nu stänga dörren för någon form av fastighetsskatt eller avgift. Avskaffandet av fastighetsskatten är ju ett av skälen till dagens inlåsningseffekter. Utöver det måste flyttskatten ifrågasättas. Menar man allvar med att lösa bostadskrisen måste allt vara möjligt att diskutera.

Publicerat i: